167 - Hopp....

....i sidled, framåt, bakåt, lång och högt. Springa runt konor, tvära vändningar och steg-i-sättningar. Nu är det dags att börja vänja knäet på riktigt. Jag bara älskade att stega förbi en kona och jag kan bara tänka mig när det blir mot en spelare.

En på jobbet sa idag: Är du inte rädd att det ska hända igen? Och jag svarade fort nej, men kom sen fram till att det bästa med en korsbandsskada är att man alltid tar ett steg i taget. Det började med att man kunde gå, lyfta 5-kilos vikter, små hopp osv. Man övervinner ett litet steg hela tiden och när man väl är framme vid målet kommer man att vara så jäkla förberedd. Jag VILL,VILL VILLLLLL vara spelklar nu. Jag orkar inte vänta mera. Jag spänner hela kroppen för att den har damp automatiskt. Ibland undrar jag vilken sjukdom jag egentligen har, haha.

Men de senaste dagarna har jag börjat känna mig redo. Redo för klivet in på handbollsplanen. Och det kan fortfarande vara 4 månader kvar, eller kanske bara 1. Och jag blir förbannad. För jag vet inte än. Jag både hatar och älskar rehab. För ordet rehab innebär att man inte får spela handboll. Men det innebär också framsteg.

Idag beställde jag nya handbollskor. Skorna kommer inte  att göra mig snygg utan jag kommer att göra dom snygga. Snart gäller det. Och nu blir det läggdags. Ut i spåret imorgon bitti. Du också!


Kommentarer
Postat av: Malin

Själv vet jag inte vad jag skulle göra om jag inte kunde träna karate. Risken för skador finns ju alltid fast tänker man så så funkar det ju inte heller. Lycka till med knät :)

2010-08-25 @ 17:03:02
URL: http://malinbs.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin