Sara Bergh, min älskade gästbloggare finns hos mig jämt fast hon sitter i samma situation, korsbandsopererad och får inte spela handboll. Hon utvecklar mig som människa och på det senaste har jag känt mig lite vilsen. Till exempel: Varför gör jag det här? Vems skull är det för? Hon fick mig att tänka om genom detta mailet här nedanför.

Jag har ofta tänkt, saknas jag i laget? Kommer jag vara på topp när jag kommer tillbaka? När kommer jag att få springa igen? NÄR..NÄR och NÄR! Jag fick en tankeställare igår efter detta mailet. Alla korsbandsskadade och knäskadade därute, glöm aldrig att allt ni gör med era knän är för er egna skull. Vi kämpar så hårt för att vi förtjänar att få komma ut på handbollsplanen igen och inte för någon annan. Tack Sara Bergh.