Förra veckan var jag själv inne i gymmet på SportRehab, ovanligtvis. Det är väl så i semestertider. Jag körde skridskohopp 2x20 och jag skrattade. Helt själv. Fast med mitt knä såklart. För jag klarade något som var så svårt för några månader sen men så jävla enkelt för ca ett år sedan. Jag kände enkelheten igen. Jag tog tag i en mjuk handboll som de hade i salen och jag testade att stega. Jag gjorde det både snabbt och sakta med bollen i min hand. Jag skjöt hårt mot bollplanket efter en steg-i-sättning och ett hoppskott. Sjukgymnasterna i kontoren bredvid måste undrat vad som pågått. Men allt handlade bara om en lycklig tjej. I 5 minuter.

Det har gått fort. Kanske inte i vissa stunder men i det stora hela har det gjort det. Igår var det 6 månader sen jag opererade mig och jag var i Lysekil. Ett vackert och underbart Lysekil där jag knappt kunde gå för ett år sedan. Mamma, syskonen och jag körde förbi Kronobergshallen i Lysekil där mitt knä brast. Men det kändes inte konstigt utan jag ville bara in och spela i hallen. Visa mig själv att jag kan springa och stega där igen. Och snart kan jag det. Kan jag, så lovar jag att du kan också.

Och idag bokade jag ett 60 minuters spinningpass. Vi kanske inte hörs på några dagar efter det.