Jag försöker att hitta motivation på alla möjliga sätt. Jag hade aldrig varit lika motiverad om jag inte hade startat den här bloggen. Nu påminns jag varje dag om varför jag kämpar och kan sitta och bläddra igenom inlägg efter inlägg. Jag får motivation av att Elin pushar på mig och säger att jag kommer orka jogga den där allra sista biten eller bara av kommentaren jag fick på gymmet igår: -"Emma, du vet att du kommer att spela handboll igen". Det är då jag trampar det där lilla extra steget och ser fram emot att gå till gymmet nästa dag.

Fast det är en person som jag inte tidigare nämnt i bloggen som fått mig att hålla mig lugn. Det handlar inte om att den här personen säger saker till mig som får mig att bli gladare utan det handlar bara om personens närvaro. Vi kan ligga i sängen och bara vara tysta utan att känna behov av att säga något. Fast vissa dagar kan vi dampa loss ihop, vräka mat utan skämmas och skratta tills båda gråter. Det är denna personen som får mig att släppa alla bekymmer från mina axlar och det är så skönt att få vara sig själv. Jag älskar att du får mig att känna mig lugn utan att behöva säga någonting, Jimmi. 

Ni andra, vart hittar ni motivation?