Kl. 16.33 rullade tåget iväg från Alingsås till SportRehab. Det första jag gjorde var att smsa Sara Bergh. Att jag var pissnervös men ändå inte. Hon lovade att tänka på mig hela träningen och att allt skulle gå göööra bra! Och klockan gick, 5 minuter i svagt tempo på cykeln och de sista 5 i högt. Linus (en sjukgymnast) började rigga upp vid maskinerna med hjälp av en dator. Testet skulle mötas i watt som jag fattade det. Det mäter hur explosivt jag får upp vikten med vardera ben. Jag var orolig. Orolig för att brytas ned igen.

Jag började med framsida lår (quadriceps). Ett lyft i taget var 30:e sekund (5 lyft sammanlagt) på ett ben i taget och jag skulle börja med det opererade. Och F-A-N vad bra det gick!!! Jag blev chockad... för det kändes nästan likadant på det opererade och det friska.

Sen var det dags för baksida lår (hamstring). Samma sak där. Och jag visste att det skulle gå sämre med baksidan. För när jag har tränat på gymmet hemma har jag känt att jag inte fått samma explosivitet i det opererade. Det har liksom fastnat på vägen och inte orkat lika många repetitioner. Så efter det testet kändes det inte lika positivt. Eftersom ju mer jag höjde vikterna ju segare gick det. Min puls var skyhög och det kändes som att mitt hjärta skulle hoppa ut. Och jag kände att besvikelsen började komma krypandes.

För att jag ska kunna återgå till handboll måste mitt opererade ben ha minst 90% av den styrkan mitt friska ben har. Jag bad Linus räkna ut lite snabbt för jag kunde inte bli mera nyfiken. Och där kom sifforna, rätt upptryckt i mitt ansikte.

Framsida lår: 87%
Baksida lår: 69%

Och... jäklar vad glad jag blev av det första resultatet. Jag ville slå sönder en vägg! Men efter det andra resultatet kunde jag slå sönder tusen väggar av besvikelse. Sen den 15 augusti 2009 har jag tänkt på mitt knä varje dag. Jag har kämpat med det varje dag och jag kan inte tänka på något annat. Just nu dunkar ordet baksidan i mitt huvud och jag får panik.

Jag frågade Linus hur lång tid det kommer att ta med baksidan och han tippade på 6-8 veckor. Och PANG, där bröts jag ner igen. Jag var så liten. Hela jag sjönk ihop.

Snälla, låt mig vara arg några dagar. Besviken på mig själv. För jag kan inte vända om de negativa till postivia direkt. Jag behöver tid. Hela vägen hem till Alingsås satte jag igång Mp3:n med en pepplåt. Den gick om och om igen. Och jag bet mig i tungan hela tiden för att inte börja storlipa på ett tåg fullt av människor.

Mitt mål var oktober. Vilket datum som helst. Men nu blir det november... När snön börjar falla ner från himlen.. men jag ska inte falla. DET VET NI. Fan vad jag är arg nu. Och min baksida ska inte veta om att det finns en morgondag efter varje träningspass hädanefter.