3 inlägg ligger i utkastet. Det är där allt står. Om hur jävla förbannad jag är varje gång jag sätter ner foten på handbollsplanen och veta om att jag inte kan spela. Jag vill inte publicera de inläggen, för det känns som att det är mina aggressioner som jag behöver få ur mig och inte på någon annan. Eller jo, Sara Bergh får dras med mina dampryck varje dag. Men hon sitter i samma karusell, en karusell som bara fortsätter att snurra. Kan den inte bara sluta? Det är precis som virvelvinden. Den går bara runt, runt och runt. Men jag vill utifrån cirkeln...göra något annorlunda...som att spela handboll.

Idag är det 7 månader och 1 vecka sen operation. Mitt mål att vara spelklar har alltid varit 9 månader. Det är ju det jag hoppas på och vill. Om inte tidigare. Jag gjorde massa hoppövningar för en vecka sen och dagen efter sa det bara stopp. Jag kunde inte hoppa på mitt opereade ben utan att det skrek. Jag hade ont och det tog emot. Men som Sara sa, hoppen är det sista steget. Det svåraste. Och om man plussar ihop alla steg jag har tagit mig igenom så borde det vara lika med det sista. Det kommer att bli tufft. På fredag ska jag testa att hoppa lite igen.

Vet ni vad? Idag kunde jag knappt andas på träningen och det högg i hela min mage. Nej, jag höll inte på att dö.. utan jag skjöt, skjöt och skjöt. Det hårdaste jag kunde, flera skott på rad. Det blev räddningar av målvakt, stolpträffar, mål i stolproten och även i krysset. Stolpe in en gång också!! Klara (vår målvakt) läste sönder mig några gånger och jag kunde bara med att skratta. För jag blev trött, i slutet kände jag inte mina armar och jag höll knappt på i 10 minuter. Efteråt satte jag mig ner och svepte vattenflaskan medan de andra i laget fortsatte att springa. Kontringar, jaga varandra och hårt försvarsspel. Då kände jag för första gången att jag varit borta i ett helt år och vad mycket man har tappat. Men ni som känner mig vet att jag älskar utmaningen. Utmaningen av att komma ett steg längre.  

Nu ska jag radera alla utkast. För de var förra veckans ilska. Och det är inte det jag ska komma ihåg, utan jag ska komma ihåg allt bra. Jag pushar mig själv hela tiden...  sätter huvudet mellan benen innan varje träning för att andas och försöker få mig själv att förstå att inget kan stoppa mig. Men jag är också svag. Och denna gången hoppas jag att det svaga ska hjälpa mig. Annars kommer jag aldrig att komma upp ur denna djupa grop. Imorgon ska jag hämta mina nya handbollskor!

Sen att handbollslaget vann på fortet ikväll var ju grymt.