Jag kämpar på med rehaben men det verkar inte ge något vidare resultat. Det går upp och ner för varje dag. Ena dagen klarar jag vikt andra dagen kan jag knappt sträcka ut benet. Jag måste skärpa till mig och sluta gå onödiga sträckor och kryckan får jag börja ha i ena handen igen. Jag ska sova med is varje natt och varje morgon ska jag titta mig själv i speglen och övertyga mig själv om att detta kommer att gå bra.

Det går olika lång tid för alla och just nu har det tagit stopp för mig. Jag är helt enkelt för svullen. Det dumma med mitt knä är att jag inte känner någon smärtgräns.. jag vet inte när jag har tagit i för mycket eller när jag har överbelastat det. Jag känner mig nere idag... riktigt nere. Jag har inte gråtit på över en månad men idag är en sådan dag då jag tycker allt är så jävla orättvist. Jag bli sur när jag hör att det klagas över att man har träningsvärk eller man inte orkar mer. Jag vet att jag hade sagt exakt samma sak om jag inte var skadad och jag beskyller ingen person. Jag är helt enkelt bara sur. Fast en kommentar kan jag inte släppa som en i laget kläckte ut sig under ett fyspass: Jag skulle göra vad som helst för att få köra rehab med er nu!

OCH vet ni vad jag skulle vilja göra? Jag skulle göra precis vad som helst för att få spela handboll. Jag skulle springa cooper-testet tills jag spydde ut mina egna inälvor och jag skulle göra 500 utfall för att få skjuta ett hoppskott. Jag brinner inombords och på senare tid har jag varit mer förbannad en ledsen. Fast idag ska jag gråta och det ska bli så skönt att somna med att man har släppt ut alla sina känslor. Se upp, för säsongen 10/11 är jag tillbaka och då ska jag hoppa lika högt som nedanför.