Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att kunna resa sig efter varje fall. Detta stämmer in riktigt bra på mig och jag har alltid ansett mig själv som stark men utan Jimmi, Elin, Antonia och Sara hade jag fortfarande legat kvar.

Det är ni som har upplevt mig gråtandes, klagandes och överlycklig både via mail och på riktigt. Det bästa av allt är att ni är helt olika personer och att ni har hjälpt mig på helt olika sätt. Antonia har varit med innan operationen och hon hjälpte mig otroligt mycket med den mentala biten och att vänta. Jag väntade på att få börja träna, jag väntade på att få en kallelse till alla möjliga läkare och jag väntade i 3 månader på operationen. Jag gick upp mitt i natten och skrev och sedan på morgonen fick jag tillbaka ett svar som fick mig att tänka om helt och hållet.

För ett halv år sedan blev det jag och Elin på gymmet. Hon satte sig in i min situation och sen dess har vi i princip tränat för mycket. Jag fick en ny bästa vän som allt kändes rätt med. Vi tänkte väldigt lika och vi har satt upp många mål tillsammans. Lite biffiga vi kommer att bli och jag älskar att du tror på mig så mycket! En bit in i januari dök Sara Bergh upp och jag kände direkt att detta var en tjej att räkna med och hon hade kört rehab dubbelt så mycket som mig, så hon visste precis vad det handlade om. Det jag har gillat mest är att hon är lite smått galen och har fått mig på riktigt bra humör. Hennes gästbloggning kommer att bli grym!

Jimmi är nog den personen som jag har skämts inför att klaga och storgråta. Han har genomgått två stora operationer i knäet på grund av patellarsenan (knäskålsenan) och då har jag känt mig att dum att klaga över mitt. Men när jag väl har brustit har han ändå varit där för mig och det slutar med att jag blir alldeles lugn. När jag känner att jag är stressad eller orolig över något finns det ett sätt att lösa det på, att åka hem till Jimmi och jag glömmer allt annat. Mitt mål är fortfarande att göra det jag skrev i detta inlägget och denna gången ska jag inte skada mig.