I måndags blev det bestämt att jag ska skickas till min läkare som ska ta en ordentlig titt på knäet. Jag har inte kommit vidare med rehaben eftersom mitt knä är mycket svullet varje gång jag träffar sjukgymnasten. Vid 8 veckor bör man nämligen vara igång med ökad belastning och det kan jag inte på grund av svullnaden. Det dumma är att jag har inte ont i mitt knä och efter cirkulationsträning har jag full sträckning och kan böja 140 grader, vilket är klart godkänt.

Som min sjukgymnast sa innan operationen: -"Jag har nästan aldrig träffat en så vältränad korsbandsskadad som precis ska operera sig". Jag slet i 3 månader för att vara så tränad som möjligt inför operationen och om jag ska var ärlig har jag nog aldrig tränat så mycket i hela mitt liv. Men nu har jag försökt med allt i två veckor. Is, högläge, dingla, kryckor och inget hjälper. På måndag ska jag träffa min läkare och jag har nog aldrig varit mer nervös. Snälla, säg att det inte är något allvarligt för då vet jag inte vad jag gör. Håll tummarna för mig?

En sak som jag är tacksam för är att Elin ska hänga med mig till till sjukhuset på måndag. Hon har varit ett stöd för mig sen den dagen jag skadade mig och jag kommer aldrig att kunna åtgärda det hon har gjort för mig. Det bästa med allt är att hon har spelat för mig hela denna säsongen och jag blir glad när hon säger att hon saknar mig så sjukt mycket på planen. Jag längtar tills jag ska få hoppa i hennes famn efter en match och bara säga till henne att hon är bäst.

Det som inte dödar mig, gör mig starkare.