Ett kortfattat brev till mig själv sammanställdes igår och jag lägger upp det här ifall jag skulle tappa bort det. Ni ska bara veta vilken slarver jag är!

När jag skriver detta brevet är det 10 månader sen jag skadade mig. En bit försvann från mig och i början visste jag knappt vem jag var längre.

Men detta brevet ska inte gå ut på att jag ska vara ledsen och tänka tillbaka på allt dåligt som har hänt. Jag ska beskriva kortfattat hur detta har påverkat mig som människa och vilka mål jag har i livet. Jag är en glad tjej nu. Jag har märkt att jag har fått en annorluna attityd till saker och ting. Det är precis som att något har blommat ut inom mig.

Positiva saker med skadan:

- Jag har blivit stark psykiskt
- Jag har lärt mig att älska mig själv
- Och det bästa av allt:
Jag har lärt mig att glädjas åt andras framgång. Förrut handlade det bara om mig själv och mina resultat. Det är något jag kan tacka skadan för.


Mina mål i livet:

- Jag ska aldrig ge upp. Den meningen skrämmer egentligen mig lite. Jag vet ju att jag aldrig skulle ge upp men om något kommer emellan och är viktigare, så kommer jag alltid att veta att jag kämpade in i det sista.
- Jag ska bli sjukgymnast, gärna eget företag.
- Spela minst i div. 1
- Att familjen och de närmsta alltid ska komma först

Jag vill:

- Spela i Elitserien
- Jobba med människor
- Springa Göteborgsvarvet nästa år
- Läsa idrottspsykologi och få en inblick i mental träning

Vad jag älskar med handboll:

- Att det alltid är en speciell känsla innan match
- Att jaga ikapp någon på kontring
- Att skjuta i krysset
- Att svettas och ta en kalldusch efter
- Att göra ett genombrott mellan 1-2 hålet (snart)

När jag läser detta brevet igen kommer jag att ha spelat min första handbollsmatch. Jag ska vara stark, starkare än någonsin.