De senaste sjukgymnastbesöket klassades jag lite som ett specialfall. Min sjukgymnasts chef Roland fick kolla på mitt knä eftersom Lotte var orolig över svullnaden. Han hade ca 35-40 års erfarenhet av knän så det kändes riktigt bra att han skulle få kolla på det. Det första han säger är att mitt ben har blivit smalt och skrattar lite lätt, ni ska bara veta.. jag har tappat 5 cm runt mitt lår! Jag fick visa upp vad jag kunde och jag kunde sträcka helt som ouppvärmd och böjningen var det lite kvar på. Han är en av de positivaste jag pratat med sen operationen. Han sa att det såg riktigt bra ut och att jag inte alls ska vara orolig över svullnaden.

Både Lotte och Roland ville se hur jag gick och jag fick gå i en lång gång medans båda tittade på mig. När jag vände mig om påpekade de att jag gick felfritt och jag kände hur jag log på riktigt. I två veckor har hört att jag kommit till mn första tröskel i rehaben och det verkar vara den största tröskel som finns! I ungefär en månad har jag tampas med svullnaden och denna gången tog Lotte kort på båda knäna så att vi kan jämföra om 2 veckor.

Nu ska jag köra rehab 1 gång om dagen och får max träna i 20 minuter, kryckan har jag i min ena hand för att minska svullnaden och det är bara att fortsätta le. Jag har inga förhoppnigar på nästa besök hos sjukgymnasten men en sak som fick mig att tappa andan ett tag var när Roland sa: Du får ju sikta in dig på att du inte kommer spela handboll de närmsta året, du kan ju vara tillbaka om 7 månader men du får sikta in dig på nästa år.

Min hjärna reagerade inte särskilt mycket utan det var väl bara att ta emot det medans mitt hjärta skrek: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, jag vill dö. Jag får förvänta mig det värsta, hoppas på det bästa och ta det som det kommer.