Kent (min tränare): Emma, efter juluppehållet vill jag ha med dig på match!!
Jag tänker: JAG VILL JAG VILL JAG VILL!! JAG SKULLE KUNNA DÖDA FÖR ATT SVARA JA!
Jag: När mitt knä håller vet du..
Kent: Men det går ju bra nu, en duracell-kanin är vad du är!

Som sagt, nu är det bara att börja pendla till Västra Frölunda, till min nya klubb BK Heid. Jag har varit förväntansfull inför alla träningarna eftersom man vet aldrig vad som kommer att hända. Kent är känd för att ha 30 olika övningar under en och samma handbollsträning. Så man kan säga så här.., jag hängde inte med alls och trodde först att han var en galning. Men nu gillar jag det. 10 rusher, minihandbolls-tunering, 2 mot 2, kontringar, springa mellan koner, match och hopp i trappor. Variationen!! Åh, vad jag älskar sådant.

Jag frågade en utav M9:orna vad de hade för kombinationer och hur det brukade styra spelet m.m. Då fick jag ett enkelt svar: Ytterniorna satsar brett, enkla mitt växlar och lösningar 2 och 2. De trycker i andra fasen och genom att alla trampar på för varandra så skapas läget. Faaaaaart är nog ledordet. Och som ni vet, jag älskar fart!

I förrgår var jag hos sjukgymnasten. Jag frågade hur mycket jag fick göra på träningarna och vilka dueller jag fick gå in i. Jag berättade att jag går fullt ut på träningarna och hon såg inte bekymrad ut. Hon sa att jag inte får spela match, för där är det en annan sak. Adrenalin! Och risken finns att jag skadar mig igen. Jag har ett utvecklat korsband i knäet men jag har inte musklerna kring det. ÄNNU! Tänk.. om 24 dagar sen är det 1 ÅR SEDAN som jag opererade mig. I 7 månader har jag tränat styrka, då mitt knä har funkat och under 2010 har jag kört 473 träningspass på 243 dagar. Jag är nöjd med min rehabilitering (inte alla svackor), men jag känner att jag har gjort vad jag har kunnat under 2010. Jag älskar alla löpturer jag har gjort, trots att jag har sprungit i spöregn, fallande snö och stekande sol. Jag har velat spy efter. Jag har velat skrika av ilska. Men jag har även skrattat och känt mig som en gudinna efter passen. Konditionen. Det värsta under rehabiltiteringen. Att bygga upp den på nytt!

Igår tränade jag i 120 minuter i streck. Det var nyårsmara på gymmet. Och på spinningpasset skrattade jag inombords. Jag kände i mitt hjärta att jag har klarat av det här. Hela korsbandsgrejen. För jag har handbollsträning på måndag. Och jag sitter inte vid sidan och lyfter upp en 1-kilos vikt med raka benlyft. JAG ÄR FAKTISKT MED. PÅ RIKTIGT.