228 - Hittills
Sen den 1:e februari har jag spelat 12 matcher. 12 jävla matcher!! Inte ett piss har hänt med knäet, utan det klarar av allt. Senaste matchen mot Kärra HF gjorde jag 8 mål. Och jag kommer ihåg alla. En kontring, 2 kullager, ett stämpskott, två steg-i-sättningar, ett tur mål och ett hoppskott. Efter hoppskottet landade jag på mitt skadade ben och jag kände hur det nästan vek sig, men det var bara en snabb sekvens och det gjorde inte alls ont. Men jag kände hur det högg till i mitt hjärta lite lätt. Vilket det också gjorde rejält förra söndagen, när Lisa i laget kommer i full fart på 9M och blir stoppad och landar fel. Hon ramlar ihop och skriker: INTE IGEEEEEN! (Lisa har också varit korsbandsskadad och kom tillbaka förra året efter 9 månader). Jag stod kvar på min mitt9-postion och kände hur mina läppar började darra. Egentligen ville jag bara skrika, och jag bröt ut i tårar. Jag satte mig bredvid henne och mitt hjärta brast när hon greppade min hand. Det var bara 50 sekunder kvar av matchen och jag kunde knappt spela försvar, jag bara grät.
Förra veckan ringde Alingsås HK och frågade hur jag hade tänkt kommande säsong. Om jag skulle fortsätta i Bk Heid eller om jag skulle tänka mig att komma tillbaka till Alingsås. Jag visste att det skulle bli segt med pendlingen och det är inget jag ser framemot på dagarna. Men när jag väl har kommit till Heidhallen och träningen drar igång är varenda minut värt det. Spelare, ledare och föräldrar är fantastiska! Jag kände mig välkommen från första början och efter varje träning/match vill jag inget mer än att stanna kvar. En klapp i ryggen från alla gör grymt mycket. I vissa situationer under matcher kan jag känna mig osäker, och då älskar jag att jag har spelare omkring mig som ger mig tips och stöttar mig. Det är så ett lag ska vara och jag är glad att Heid är det. Jag fortsätter en säsong till i Heid och nu ska vi också få en ny tränare. Vilket är både oerhört tråkigt och roligt. Jag har trivts jättebra med vår nuvaranade tränare Kent men jag ser fram emot kommande säsong.
Vi hörs snart igen, försäsongen drar igång om ca 3 veckor och då sätts mitt knä på prov. Det ska bli riktigt skoj och inspirerande. Häng med!
kan inte du lähha in lite fler bilder? :)
gött att allt rullar på! jag vet nog vad du menar när du säger att det kändes som att knät skulle vika sig. det har hänt mig några gånger också. i vissa riktigt påfrästande knäsituationer så känner man hur det liksom "glappar" lite nästan i någon tiondels sekund. det gör inte ont och det händer inget. man springer bara därifrån som om inget har hänt... men obehagligt är det.
ha! att alingsås har mage att ringa och vill ha tillbaka dig?! eller?
och jag har förresten stukat till mitt knä för andra gången på ca 4 veckor! fy fan... påminner iaf mig själv om att jag aldrig någonsin kan sluta med rehab!
mm, när jag stukade till knät första gången så var det i en sån "glapp-situation". jag och några andra korsbandsskadade i laget brukar kalla det för "klick-klick". haha. aja, det var en sån "klick-klick" och så var jag jättetrött i min baksida så den orkade nog inte riktigt hålla emot som den skulle. så då fick sig ledkapseln en törn. och så hände det en gång till när det precis hade läkt. så nu blir det lite längre vila and some more rehaaaab! gött! njae, jag tror inte jag är speciellt rädd. jag upplever det inte direkt som det viker sig. däremot tror jag att jag skulle bli rädd om det skulle hända igen direkt när jag kommer tillbaka. så det är nog bästa att låta det läka ordentligt nu... segt, lär ju missa seriepremiären. men men, på något sätt har jag blivit så van vid att missa matcher så jag bryr mig knappt! haha...
haha, sjukt kul att dom ringer! betyder ju verkligen att du har gjort en grym comeback! och du är för bra för ahk!! :)