Igår på träningen med a-laget utbrast jag bara: Jäääääääävlar. Adda Walther, född 1991, precis som jag. Hon spelar i BK Heids a-lag och igår kändes det som att hela hennes kropp var ovanför mig när hon skjöt stolpe in. Jag fick inget grepp om henne, för jäklar vad stark den människan är. 185cm lång och skjuter hårdare än en hästspark.

I vissa sekvenser känner man sig totalt grundlurad. Jag är van vid att anfallaren på 9M bara satsar i raka riktningar och skjuter i krysset. Men nu är det genombrott, omvänd steg-i-sättning, stämpskott och satsa brett för att sedan komma in i 3:a zonen och bomba. Jag känner att nu blir man utpekad i försvaret och att man har ett sådant ansvar. Man ser direkt vem det är som misslyckas. Jag är van vid att följa bollen från sida till sida och inte bry mig så mycket om de som inte har boll. Men nu är det helt annorlunda. Spelarna står inte och väntar på bollen, utan de vill till bollen.. möta upp den och bara köra. Och vet ni vad jag älskar mest av allt? Att ingen viker ner sig. En spelare kan skrika kuk om man missar målet, och nästa gång sätta den stenhårt i krysset. Det är väl så... att man måste misslyckas för att lyckas.

Jag kör fullt ut på träningarna nu. Men jag går aldrig in i onödiga situationer.. Det är inte så att jag slänger mig som en dåre och hoppar in i en duell. Eller jo... DET GÖR JAG JU! Jag är galen. Knäet hänger med. 5 träningar har b-laget fått vara med a-laget och mitt knä säger ingenting. Jag bara springer, som om jag vore en stor jubelidiot. Jag behöver mer styrka, bättre kondition och speciellt snabbheten... kvickheten i fötterna! För bara genom de här träningarna märker man skillnaden. Man kan ha trott att man har bra kondition, men sen när man ser på elitspelarna.... då är det fan sjukt! Men jag gillar det, för nu har man så många att tävla emot. Och det är precis det jag behöver.

Jag har en lång väg kvar att gå med mitt knä. Det handlar inte bara om att få det på papper att nu är jag klar med rehabiliteringen. Utan detta är något jag måste tänka på hela mitt liv. Jag måste ligga i och träna så länge som jag spelar handboll. Men just nu, i detta tillfället känns det värt det. Jag skadade mig för 16 månader sen. Jag spelade min senaste handbollsmatch för 14 månader sen och skadade mig igen. Jag väntade på operation i 3 månader och fick börja med styrka 4 månader(!!!!!) efter operationen för mitt knä var lika svullet som en jag vet inte vad.

Och nu springer jag... skjuter mål! Skrattar. Pendlar. Klistrar. Passar. Gör genombrott. Misslyckas. Lyckas. Dricker vatten. Springer lite till. Får träningsvärk.

Jag kan till och med gå! Tiden har gått så jäkla snabbt. Och alla som är med mig, jag älskar er. För nu är det min tur att lyckas! Jag vill bara att nästa träning ska börja NU, precis NU. Klockan är 00:47, men om jag fick skulle jag dra på mig handbollsskorna och köra. Bara en hall, en boll och en näve klister. Det är detta jag har väntat på sen dagen jag skadade mig... då jag låg och skrek i kronobergshallen. Jag skrek efter handboll, och nu är jag där.

Mitt humör går verkligen upp och ner. Men idag är jag taggad. Så tagga lite med mig då!?